Carl Ljunggren var mycket intresserad av släktforskning och korresponderade med likasinnade under 1940, 50- och 60-talen fram tills han plötsligt gick bort samma dag som sin äldre bror Gustaf, den 11 augusti 1966. Pappa Carl bad mig ofta om hjälp i sitt arbete att katalogisera och skriva samman allt material han samlat men jag tyckte vid den tidpunkten bara att det verkade så urtrist och drog mig undan.
Sedan jag på försommaren 1996 träffat Jan-Gustaf Ljunggren aktualiserades tankarna kring släkten och då rotade jag fram pappa Carls alla pärmar och mängder med gamla fotografier som låg i en gömma i vårt hus i Stora Hult på Bjärehalvön (Fig. 67 & 68, sid. 130). Sedan började jag lägga in materialet i min dator och fick en enastående hjälp av min yngste son Martin som tålmodigt under kommande år scannade och i många fall också retuscherade alla gamla fotografier som jag sedan kunde lägga in i texten allteftersom. Min äldste son Edward hjälpte mig med tekniska detaljer nere i Förenade Arabemiraten och i slutskedet kom Birger Tommos till stor hjälp med att agera som mottagare av släktbilder som han fortfarande tar emot och skickar elektroniskt så att krönikan hela tiden kan förbättras och uppdateras. Det är många nu avlidna individer i släkten som dragit sitt strå till stacken vilket torde framgå av texten. Jag tror att pappa Carl skulle blivit väldigt glad om han fått uppleva att allt hans tålmodiga arbete till sist en dag faktiskt blev till ett samlat ofullbordat verk för ättlingar i släkten Ljunggren.
Hösten 1848 började Carl-August Ljunggrens svärfar Axel Key studera i Lund, på den tiden långt från föräldrahemmet Johannisberg på den småländska högplatån. Vid den tiden fanns inga järnvägar eller ”lokomotivbanor” utan resan till och från Lund företog Axel med diligens och den tog åtskilliga dagar med natthärbärgen på vägen som i Tranås, Eksjö, Bölaryd, Östra Karup och Käflinge. Från året 1850 finns Axel Keys kalendarium bevarat och där berättar den då 18-årige medicinstudenten att han den 28:e januari ”reste från Karup till Käflinge i ett förfärligt yrväder. Wälte några gånger.” Likafullt var flera av våra anfäder ute på vidsträckta resor i Centraleuropa. Våren 1849 förlovade sig Adelaide Louise Christine Ehrensvärd med Gustaf Håkan Jordan Ljunggren, vilken under höstterminen 1849 och en period 1850 var ute på en längre resa till Tyskland och Frankrike. I maj 1850 var Axel Key i Danmark och den 7:e åkte han för första gången i sitt unga liv ”på järnväg till Roskilde.” År 1860 var Selma Godenius, då 17 år gammal, ute och reste med blivande svågern Carl Rossander till Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien. Tre år senare (1863) var hon återigen på resande fot, nu på bröllopsresa med Axel Key, en tripp som omfattade hela vägen ända ner till Neapel varifrån första steget på återresan till Norden gick med båt till Marseilles. Och julen 1869, den tillbringade Gustaf Håkan Jordan i Rom medan unga fru Adelaide fick sitta i Lund med småttingarna Helesine, Carl-August och Evald. Den första svenska ångfärjeleden mellan Malmö och Köpenhamn togs i bruk först 1900 – ångfärjeleden mellan Helsingborg och Helsingör var dansk. 1901 togs den första elspårvagnen i bruk i Stockholm och fyra år senare togs den sista hästdragna spårvagnen ur bruk.
På den här tiden fanns inte mycket till järnvägar utan landvägen gick med hästanspunna diligenser och i Stockholm fick Axel Key promenera från hemmet på Mälartorget i Gamla Stan via en pontonbro till Karolinska Institutet som då låg vid Norr Mälarstrand vid tomten intill där Stadshuset ligger idag – den första hästspårvagnen i Stockholm (och Sverige) togs i bruk i juli 1877. Initiativet till byggandet av ”lokomotivbanor” i Sverige togs i november av greven A.E. von Rosen som då var major vid Flottans mekaniska kår (ordern var kontrasignerad av O. I. Fåhræus) och i maj 1855 börjades projekt Södra stambanan med avsnittet mellan Malmö och Lund som öppnades för trafik redan påföljande år. Sammanbindningsbanan av Norra och Södra stambanorna genom Stockholm fullbordades 1871 (tack vare Alfred Nobels uppfinning som möjliggjort tunnelsprängningarna under Söders höjder) medan avsnittet Katrineholm-Nässjö (Östra stambanan) fullbordades först 1874.
Då Axel Key hösten 1872 företog sin långa resa på Kontinenten var således järnvägsnätet ännu inte fullt utbyggt (broder Carl Key klev på i Sävsjö och medföljde till Elmhult). Däremot kunde Gustaf och hans Adelaide med hjälpredor och barn ta tåget hela vägen varje sommar under den 25-åriga period (1876-1901) som de reste från Lund till Tunatorp vid Helgasjön för sommarlovet. De klev av i Räppe där de hämtades av hästskjuts till Tunatorp (Fig. 111, sid. 168).
På kontinenten hade den första järnvägen öppnats mellan Nürnberg och Fürth år 1835. På 1850- och 60-talet var järnvägsnätet långt ifrån utbyggt och mestadels företogs transporter med hästanspända diligenser. Då Axel Key var tillbaks på kontinenten 1872 kunde han resa bekvämt på många långa avsnitt där som han under bröllopsresan rest med diligens och då han träffade Alfred Nobel i San Remo 1893 var järnvägsnätet så utbyggt att han färdades vidare genom St Gotthardstunneln med järnbanan ända till Moskva och hem via St Petersburg och nu fanns både vanliga tåg, snälltåg och blixttåg! Att man i nästa sekel skulle masstransportera människor i luften var nog inget som föll våra anfäder i tankarna.
I medicinska kretsar har Lars Gyllensten länge framhållit hur viktigt det är att skriva ner sina minnen. Minnet är kort. Vad som hände vid mitten av 1900-talet är av de flesta som var med redan bortglömt och alldeles okänt för de unga idag. Gyllensten har följt sitt eget råd och berättar i Minnen, bara minnen. (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2000, 314 sidor) om sitt liv. Han skriver att varje familj har sitt eget språk, sin egen jargong, som kanske ger en bättre bild av stämningen inom familjen än mycket annat. Det är nog något för oss alla att tänka på att försöka bevara. Jag minns från min uppväxt på Drottningholmsvägen i Bromma att vi tre syskon hade en ytterst omfångsrik lista som omfattade namn och beteckningar på flera hundra personer i vår omgivning. Många var väl inte så snälla men inte desto mindre är nog också sådant jargongspråk värt att spara till eftervärlden.
Tack alla ni som hjälpt till. Den här upplagan av SLÄKTEN LJUNGGREN är naturligtvis inte på något vis slutgiltig. Christian och Margareta Ljunggrens initiativ att samla Arne och Carls barn och barnbarn till en oförglömlig afton på Tyresö söndagen den 24 juni 2001 var också något att ta efter. Slutligen, den som har något i sina gömmor att tillägga är alltid välkommen att skicka information eller bilder, nya som gamla, till Birger Tommos, som scannar materialet och sedan omgående returnerar bilderna och skickar scannat material för infogande till:
Bengt Ljunggren